Tina Meri refererar i dagens Sydsvenskan (En järnridå i havet), apropå den ryska gasledningen Nord Stream, att Ryssland håller på att fjärma sig mer och mer från demokratin. Hon tycker också att Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson varit befriande orädd, som vågat kritisera regeringens ja till gasledningen. Hon hänvisar till att man i Polen varit orolig att gasledningen ska bli ett vapen i handen på Kreml för att utöva utpressning mot omkringliggande länder samtidigt som det hänvisas till rykten att ledare för Nord Stream är vän med Vladimir Putin.
Detta är en typisk svensk ledarkommentar i en typisk svensk dagstidning, när det gäller skildringen av den ryska situationen. Hur kommer det sig att man så oemotsagd år efter år kan få trampa på i de invanda fotspåren från kalla krigets dagar? Jag tror det är mångfacetterat. Språket är förstås ett stort hinder. Människor här kan inte själva undersöka hur olika uppgifter stämmer, då så få kan och allt färre läser och förstår ryska. Man blir hänvisad till de få och kraftigt vinklade källor som i dag styr informationen här. Dessa källor tycks ha förhoppningen att Ryssland i möjligaste mån ska isoleras, ondgöras och smutskastas, för man har sina hjärtan på andra sidan Atlanten och tror eller hoppas att USA ska spela en avgörande roll när det gäller den europeiska Östeuropapolitiken. Det är ju ingen hemlighet att stora delar av journalistkåren har sina sympatier till vänster. En del av dagens skriverier kan säkert ha som bakgrund en slags besvikelse, öppen eller undermedveten, över att det kommunistiska bygget misslyckats och att en mer kapitalistisk inriktning har blivit föredömet.
Ryssland har inte en enda gång utövat politisk påtryckning genom sin energipolitik efter murens fall, såsom ofta fortfarande framhävs i våra medier. Vad som skett är att transitländerna slutat att antingen betala för levererad gas eller slutat transitera gas till västra Europa, och då har Ryssland temporärt stängt av gasleveranserna. Detta har utnyttjats flitigt mot Ryssland. Vilket annat land hade agerat annorlunda? Jag skulle vilja hävda inget! Det var ju t.o.m. så att elleveranserna till gatubelysning mm till en nordsvensk stad för några år sedan stängdes av för att kommunledningen inte kom överens om elpriset, som jag skrivit tidigare om i denna blogg. Nu väljer många medier att agera helt annorlunda, när samma fenomen utspelar sig med Ryssland som en av aktörerna. När det som ett argument i Rapport under veckan hävdas att Nord Stream är ett sätt att tjäna pengar och underförstått inte är ett projekt för att behjärtansvärt hjälpa Europa med energiförsörjningen, häpnar man! Naturligtvis är detta ett kommersiellt projekt! Men för att inte varje vinter ha problem med transitländer som trilskas för att få så billig gas som möjligt, kan många av problemen undvikas om gas inte levereras dessa vägar – förstås! Dessutom kommer Sverige, Danmark och Finland nu istället kunna dra in många miljoner kr i transiteringsersättningar för gasen.
Visst finns det många och stora problem i Ryssland. Korruptionen är utbredd och infrastrukturen på många platser eftersatt. Men när kunde man senast i svenska medier läsa om de enorma insatser man gör t.ex. när det gäller korruptionsbekämpning? Så gott som dagligen redogörs för olika tillslag i den statliga nyhetskanalen Vremja. Både president Medvedev och premiärminister Putin tar ständigt upp detta problem. Ett i raden av många åtgärder är att alla parlamentsledamöter och deras familjer numera måste redovisa alla sina inkomster. Enorma insatser görs för att förbättra standarden på bostäder och vägar, att komma till rätta med kriminalitet, men dessa positiva åtgärder skildras aldrig här.
Även om det rapporterades vissa problem, genomfördes under hösten kommunalval för första gången i Ryssland och Medvedev talar ofta om hur de demokratiska strukturera i Ryssland ska utvecklas. Dock är jag övertygad om att Ryssland behövt den förstärkta centralmakt under åren efter den kaosartade tid som följde efter Jeltsins maktinnehav. Annars hade risken varit stor att Ryssland skulle falla sönder och en mycket orolig politisk period med stark påverkan på övriga Europa skulle ha följt. Nu är man på rätt väg och både Putin och Medvedev styr förtjänstfullt skutan i rätt riktning. Särskilt imponerar den senaste tidens utrikespolitik med mycket stabil, saklig och lugnt handlande; man har inte låtit sig provoceras av diverse utspel, som t.ex. GM:s senaste beslutsändring när det gäller försäljningen av Opel. Reaktionerna i Tyskland var betydligt kraftfullare, trots att Ryssland drabbas mycket hårt. Man glömmer lätt att över 80 år av totalitärt styre inte sopas under mattan över en natt.
Därför är det synnerligen okonstruktivt att ständigt hänvisa till att Putin tjänstgjort inom det forna KGB, att ensidigt uppmärksamma bara de problem man aktivt kämpar med och inte alls nämna de åtgärder man sätter in för att bemöta dessa. För visst vill väl de flesta ha ett demokratiskt välmående och politiskt stabilt Ryssland som granne? Då måste man också stödja en sådan utveckling och se bortom de dimridåer som så ofta läggs ut av misantropiska svenska vänsterjournalister.
Lämna ett svar