En översättning av artikel i ryska tidningen Kommersant 12 febrauri 2014.
År 2014 är full av historiska symboler: 25 år sedan Berlinmuren föll, 75 år sedan andra världskriget och 100 år sedan första världskriget började. Man kan tycka att den europeiska kontinenten, som under de senaste århundrade gått genom de svåraste prövningar och lärt sig av tragiska misstag, borde vara en förebild av politisk visshet för andra regioner som kämpar i konflikter för att gå mot en bättre och mer blomstrande framtid. Grunderna för en sådan väg finns redan – ideologiskt motstånd har Europa lämnat bakom sig, demokrati och marknadsekonomiska principer är erkända i hela den euroatlantiska regionen.
Samtidigt ser vi under den senaste tiden en upptrappning av polemiken i massmedierna. I västerländsk press breder en kraftig antirysk kampanj, likt kalla krigets dagar, ut sig. Detta visades mycket tydligt på ministermötet i OSCE i december 2013 och nyligen på säkerhetsmötet i München. Jag tycker det är dags att ta ställning till det som egentligen pågår.
Situationen i Ukraina är central i europeiska medier idag. Konfliktens orsak gäller frågan om Kievs association till EU, inom EU:s ”East partnership”. Den ukrainska ledningen analyserade de ekonomiska konsekvenserna och valde att senarelägga undertecknandet. Beslutet framkallade en storm av negativa känslor i EU och gav impulser till motstånd inom Ukraina.
Vi minns att författarna för ”East partnership” ursprungligen menade att det projektet inte har någon konfrontation inbyggd utan är avsett att enbart hjälpa OSS-länderna med utveckling och modernisering, utan att utmana dessa länders traditionella historiska band, även Ryssland inkluderat. Vi blev t.o.m. tillsagda att tresidiga projekt mellan EU, Ryssland och OSS-länderna var mycket önskvärda. Fast dessa idéer blev aldrig konkretiserade.
Trots detta ställdes våra gemensamma EU-grannländer inför krav från EU: ni ska välja sida – är ni med Europa eller med Ryssland? Väljer ni Europa, ska ni följa alla förordningar från Bryssel, även om de inte samordnas med era tidigare åtaganden inom OSS:s ramar. Detta strider mot intentionerna i OSCE:s stadga att frigöra Europa från gränser, och istället skapas nu nya gränser längre österut.
Ryssland blev naturligtvis inte glad för en sådan vändning, däremot har vi alltid tydligt och klart sagt att varje suveränt land har rätt att självständigt välja integrationsstruktur. Vi själva inser att varje integration kan bli stark enbart då intresset är ömsesidigt och därför ska ingen tvingas till det. Denna inställning har vi alltid haft och har också idag denna gentemot Ukraina, och det enda vi förklarade för våra ukrainska partners var att spelreglerna oss emellan måste anpassas efter internationella regler inklusive VTO.
Vi förväntade oss att EU skulle visa samma respekt för det ukrainska folkets val, men blev otrevligt överraskade när det visade sig att EU och USA redan ser det fria valet för ukrainare som att det definitivt är den ”Europeiska framtiden” som ska väljas. Man drar fram jämförelser med Polens väg till EU, som att Ukraina också ska ingå i EU, men detta är felaktigt eftersom Ukraina inte bjuds in i EU som medlem, inte ens i något realistiskt tidsperspektiv, utan bara enbart ensidigt ska följa Bryssels villkor för handelsexpansionen.
Vi upprepar – att ta eller inte ta det beslutet är bara ukrainarnas och ingen annans val. Vi tycker det är självklart att delar av samhället inte håller med ledningens synpunkter och har rätt att öppet säga detta och agera för att förändra beslutet, men bara inom lagens gränser, inom författningens ramar.
Istället för en demokratisk viljeprocess kör man ”gatudemokrati” när några tusen demonstranter genom våld utövar utpressning mot makten och detta kallas då för ”folkets vilja”. Den situationen är helt oacceptabel. Oroligheter, gatuvåld i andra europeiska huvudstäder klassas, som det förtjänas, som ett hot mot samhällsordningen och demokratin. Ryska sidan har aldrig tvivlat på denna princip och skickade inte heller sina representanter för att dela ut kakor till aggressiva demonstrerande.
Det ligger inte i någras intresse att slå sönder förhållandena i ett centraleuropeiskt land. Alla ser nu att antiregeringsaktiviteterna blir mer och mer nationalistiska, extremistiska, antirysk retorik flödar tillsammans med antisemitiska och rasistiska uppmaningar. Vid sidan av regeringen och oppositionen, som stöds av väst, uppkommer okontrollerbara krafter som inte vill följa ett civiliserat uppträdande. De ersätter integrationsfrågor med radikala uppmaningar, som inte har något gemensamt med den europeiska kulturen. Försöken att inte se detta faktum och att till varje pris få fram enbart en bild av ”god” opposition mot ”dålig” regering, är inte konstruktiva, liksom varje ignorerande av verkligheten och underskattning av de egna problemen, bl.a. etniska och religiösa. Ett orientaliskt ordspråk säger – man ska inte kasta sten i glashus.
Om vi tittar på Ukrainas historia, kan vi se att alla försök att ändra landets riktning – till öst eller till väst – alltid misslyckats. Före detta presidenten Viktor Jushenkos agerande är ett exempel. Egentligen är det ukrainska samhällets struktur som inte definitivt låter det välja det ena framför det andra. Samuel Huntington i sin ”Civilisationernas kollaps” skrev för 20 år sedan att försöken att riva Ukrainas inre band kan leda till katastrofala följder för landet.
Med tanke på detta är alla ansträngningar att välja väg för det ukrainska folket, och t.o.m. vilka personer som ska ingå i deras regering, helt perspektivlösa. En sådan ”social engineering” ger alltid tråkiga resultat. Titta bara på följderna av den yttre inblandningen i Irak, Afghanistan och Libyen. Senaste exemplet är Sydsudan – en stat bildad av några inflytelserika världsspelare. Det finns ingen anledning att tro att ”revolutionsexport” i Europa ska sluta med något mer positivt.
Jag funderar över vad som egentligen tvingar våra europeiska partners i Ukraina att så envist köra på enligt principen ”antingen-eller”, att rakt och fräckt följa linjen att dra Ukraina in i sin geopolitiska sfär. Jag kommer då fram till några fundamentala frågor som rör relationerna mellan Ryssland och EU. Jag ser att det idag saknas tydliga och långsiktiga mål i dessa relationer, eller som Xavier Solana har sagt: ett ”bristande strategiskt förtroende”. Ryssland är positivt till att i framtiden skapa ett gemensamt ekonomiskt och humanitärt område från Lissabon till Vladivostok med fri rörlighet av människor, varor och tjänster. Detta är Putins initiativ och är fastställt i den ryska utrikespolitiken. EU:s ledning delar denna syn, enligt deras egna ord, men vi är långt ifrån att se detta som ett dominant inslag i de dagliga besluten i Bryssel.
En övergång till en principiellt ny högre nivå av partnerskap kan uppnås enbart genom likaberättigande och gemensam respekt samt om gemensamma intressen får råda. EU vill däremot bygga relationer genom att dra andra in i sina standarder och tvinga dem in i Bryssels politiska farvatten. Ryssland har inga planer på att gå in i EU och vi kan därför bara arbeta efter principer av likaberättigande. EU måste förstå att man bygger en storskalig integration, som en länk i det globala samarbetet mellan europeiska regionen och det asiatisk-pacifiska området.
Det kan man inte bygga snabbt, men vi är övertygade att denna riktning är ett realistiskt mål eftersom båda modellerna är byggda på liknande principer och VTO-normer. Det är därför president Putin föreslog att studera möjligheten att till år 2020 införa en frihandelszon mellan EU och Europeisk Asiatiska Unionen (EAU). Vi välkomnar en opolitiserad analys av integrationsprocesserna i EU och EAU.
Partnerskapspotentialen mellan Ryssland och EU är enorm. I våra länder bor ca 650 miljoner människor på en yta av 21 miljoner kvadratkilometer. Våra ekonomier är både additiva och beroende av varandra, vi har gemensamma kulturella rötter. Ryssland levererar 1/3 del av EU:s behov av olja och gas och ¼ när det gäller kol- och oljeprodukter. EU har ingen annan partner som kan garantera stabila leveranser av nödvändiga mängder av dessa varor. Vårt samarbete kan ge en enorm impuls till utvecklingen av både EU och Ryssland och stärka deras positioner i världen.
Att arbeta fram gemensamma perspektiv skulle underlätta för EU och Ryssland när det gäller lösningen av de problemfrågor som alltid uppstår under samarbete. Det som är ännu viktigare – en gemensam syn på vår kontinents framtid skulle hjälpa länder som ligger mellan Ryssland och EU att konfliktlöst utveckla relationer med både grannar i öst och väst. Naturligtvis skulle våra grannar i östra OSS komma att delta i detta samarbete.
Stereotyper från det förgångna förstör fortfarande för många i EU att bygga relationer med Ryssland idag. Däremot skulle nya strategiska öppningar när det gäller samarbetet med Ryssland ändra spelvillkoren för våra gemensamma intressen.
Tyvärr ser vi en allt större brist på tydliga och långsiktiga mål, när vi står inför gemensamma konkreta problem på vår kontinent. Våra europeiska partners delar allt oftare upp alla efter principen ”med eller emot” och anstränger sig inte att förstå följderna av sådana steg. Jag tror att den primitiva dragkampen mellan EU och Ryssland inte kan leda till någon lösning av allt mer komplicerade internationella relationer, det är inte värdigt med tanke på den enorma politiska och diplomatiska erfarenhet som samlats i Europa under hundratals år.
Allt oftare hör man (i samband med situationen i Ukraina) att det inte är läge att utveckla storskaliga planer för relationerna mellan EU och Ryssland, att frihandel med USA är viktigare att genomföra. Självklart bestämmer alla var man själva anser vara bäst. Men knappast kan en fördjupad transatlantisk samordning stå i motsats till en aktiv utveckling av relationerna med andra partners, särskilt med tanke på att Europa inte längre är i centrum av den globala politiken och måste ta hänsyn till andra växande centra av makt och inflytande.
Många politiker och experter i EU idag inser att ett riktigt partnerskap med Ryssland kan lösa framtida kriser och problem inom den europeiska unionen. I det franska parlamentet meddelades det i december 2013 att EU måste göra allt för att bli en nyckelperson i moderniseringen av den ryska ekonomin och utvecklingen av Rysslands östra delar.
Historieskrivningen vittnar om att fred och stabilitet i Europa var möjliga enbart när Ryssland var en aktiv deltagare i det politiska livet och försök att isolera Ryssland satte igång processer som mynnade ut i växande konflikter och krigskatastrofer.
Kärnan i den ryska utrikespolitiska doktrinen är samarbete. Försvagat samarbete och främlingshat kommer inte att hjälpa i kampen mot gemensamma utmaningar, vilka tyvärr inte blir färre. Jag syftar då på extremism, terrorattentat, illegala migranter, tvister mellan religioner och kulturer.
Utan tvivel skulle förståelsen av att Ryssland och EU måste närma sig lösa gamla problem gällande säkerhetsfrågor. Nu när en utveckling mot militärt motstånd i Europa är otänkbar, borde principen att ha en gemensam säkerhetssyn för alla inom den transatlantiska sfären återspegla det förändrade landskapet i europeisk politik, som skulle kunna innebära en slutgiltig upprättelse av den historiska förvridningen, som splittrade Europa i öst och väst. Man borde äntligen förverkliga planerna på OSCE och Ryssland-NATO samt skapa en gemensam säkerhetssyn och stabilitet i det europeisk-transatlantiska området. Annars står man utan garanti mot ett ansvarslöst agerande som kan provocera likt det som skedde i augusti 2008, en farlig turbulens i den europeiska politiken.
När det gemensamma europeiska hemmet ska byggas ska gemensamma värderingar agera som cement. Men man borde komma överens om vilka dessa är och vem som avgör detta. Vi utgår ifrån att värderingar ska vare en gemensam produkt och inte en uppfinning av ett land eller en grupp av länder. Basvärderingar finns redan samlade i dokument från FN, OSCE och Europarådet. Naturligtvis är världssamhället en växande organism och värderingar kan ändras. Mycket av det som räknas som normalt idag skulle knappast anses möjligt bara för 20-30 år sedan. Jag menar bl.a. moralrelativismen, all tillåtenhet, hedonism, militant ateism, avslag från traditionella värderingar som under många hundra år var grunden för den mänskliga utvecklingen. Denna nya syn framförs med messiansk envetenhet både i det egna landet och i relationerna med grannländer. Jag vill påminna om att demokratin är att respektera andras syn. När Europas folk håller med om basvärderingar inklusive de demokratiska grunder som samhällsorganisationen ska bygga på måste de samtidigt erkänna de mänskliga rättigheterna, friheten att vara olik och att få behålla sin identitet, som det står i Deklarationen för mänskliga rättigheter.
Man kan säga att relationerna mellan Ryssland och EU kommit till en gräns där man ska avgöra om vi ska gå mot riktigt strategiskt partnerskap på allvar. Alternativet är att vi hela tiden kommer att snubbla i brist på tydlig vägledning. Informationskrig hjälper inte. Man behöver riktigt ledarskap och politisk visdom.
Lämna ett svar