Här är en översättning av en artikel på ria.ru publicerad 2013-08-13. Artikeln är skriven av Veronika Krasheninnikova, direktör för Centrum för internationella studier och journalism vid MIA, ”Russia Today”. Originalartikeln hittas här.
Artikeln baserar sig på två mycket innehållsrika källor: en tre timmar lång intervju med Reagans administrative medarbetare Roger Robinson, som man kan se i dokumentärfilmen ”Sovjetunionens kollaps” samt boken ”Seger – Rollen av USA:s hemliga strategi för Sovjetunionens fall” publicerad 1994 och författad av Peter Schweizer. Robinson arbetade under en period 1982-85 som huvudredaktör för internationella ekonomiska frågor i Reagans säkerhetsråd och var även delaktig i framtagandet av några av punkterna när det gäller strategin att ekonomiskt krossa Sovjetunionen.
Reagans administration förverkligade under 1980-talet en hemlig plan som hade målet att drastiskt försvaga Sovjetunionen. Som resultat försvann Sovjetunionen helt från världskartan. Åtgärder som Obama idag förverkligar mot Ryssland följer exakt denna Reagans strategi. Vilken är då USA:s plan idag och kommer USA att lyckas med sin målsättning denna gången?
Under de första månaderna efter att Vladimir Putin tillträdde presidentposten i maj 2012 blev det klart att Washington lanserade en ny strategi mot Ryssland. Strategins innebörd är idag helt uppenbar. Washingtons strategiska mål mot Ryssland fastläggs: drastisk försvagning och om möjligt, en vidare splittring av Ryssland. Att lösa den ryska frågan blev allt mer aktuell under de senaste två åren, eftersom Ryssland blivit starkare och utvecklat en från Washington mer oberoende syn på en rad världsproblem som Syrien, Iran, begränsade proamerikanska möjligheter inne i Ryssland, sedan Krim och Ukraina. Och det som för Washington är helt oacceptabelt är att det skapas alternativa internationella institutioner inom ramarna för BRICKS.
Washingtons strategi mot Moskva idag blir mycket tydlig om man känner till detaljerna i president Reagans strategi mot Sovjetunionen under 1980-talet. Mer än så. Dagens amerikanska aktivitet i form av destabilisering i Ukraina, ekonomiska sanktioner mot bygge av gasledningar följer exakt Reagans strategi för att förstöra Sovjetunionen. Så vi börjar med hur Reagan gjorde detta.
Nationalisten och ultrarepublikanen Reagan blev president i januari 1981 med en tydlig idé i huvudet, att Sovjetunionen måste förstöras. Ingen samexistens, detta var bara något för mjuka liberaler. Reagans team av politiska ligister, nämligen CIA-direktören Willam Casey, försvarsminister Caspar Weinberger, nationella rådets ledare William Clarke, justitieminister Eduard Meese plus ytterligare några arbetade fram och förverkligade planen med namnet ”underminering och försvagning av sovjetmakten”. Innan Robinson började arbeta i Vita huset arbetade han fem år som vicepresident i internationella avdelningen på Chase Manhattan Bank. Där hanterade han bankens projekt i Sovjetunionen, i östra och centrala Europa, bl.a. hanteringen av gasledningsbygget från Orenburg. Därför var han i USA:s säkerhetsråd ansvarig för det som gällde den sovjetiska gasen.
Strategins grund var att förstöra den sovjetiska ekonomin inne i landet, att slå mot Sovjetunionens intressen i det socialistiska lägret och i tredje land. Planen inkluderade ekonomiska åtgärder, förstörelseaktiviteter i länder allierade med Sovjetunionen, militärpolitiska åtgärder, ideologiskt och psykologiskt krig.
Till grund för strategin låg attacker mot svaga punkter i det politiska och ekonomiska systemet.
Robinson skriver:
President Reagan var mycket glad när han fick höra en lista över dessa svaga punkter och vi kunde arbeta fram strategin som hjälpte oss att minska Sovjetunionens valutainkomster och minska Sovjetunionens tillgång till finanskrediter, vilka var huvudkällan för att hålla igång Sovjetunionens verksamhet.
Enligt Robinson gällde det att stänga av syretillförseln för den redan inlagda patienten i ekonomisk och finansiell mening.
Robinson skriver:
Under president Reagan koncentrerade vi oss på livsuppehållande källor, hårdvaluta för Sovjetunionen, som väst gav till Moskva.
Man ville drastiskt minska valutainkomsterna i Sovjetunionens budget, eftersom detta skulle försämra inrikespolitiken inne i Sovjetunionen.
Planen bestod av följande punkter:
1. Undvika konstruktionen av en andra gasledning från Sibirien till Västeuropa. Första ledningen drabbades av förseningar, tack vare Washingtons insatser, på 2,5 år. Varje ledning gav 12,5 miljarder dollar i inkomst per år. Leveranserna i den andra ledningen skulle öka inkomsterna rejält. USA tvingade de europeiska allierade med ett tak på 30 % för konsumtion av sovjetisk gas. Man lade sanktioner på fem europeiska företag. Tre av dem gick i konkurs. De fem företagen levererade utrustning för det sovjetiska gastransportsystemet. Man förbjöd borrning i områden med permafrost, man tvingade fram en satsning på gasfyndigheten Troll i Norge, trots att självkostnaden var avsevärt högre för den norska gasen avsedd för Europa. Där fanns tillägg för säkerheten. Man förbjöd också internationella banker att kreditera byggandet av gasledningar i Sovjetunionen.
2. Att sänka oljepriserna.
Robinson skriver:
Man ska inte bli förvånad över att taktiken bestod i arbete med våra saudiska vänner. För att sänka priserna och öka utvinningen var saudierna mycket tillmötesgående. Varje sänkning av oljepriset med en dollar kostade Moskva 500 miljoner upp till en miljard dollar. Bill Casey, direktör för CIA var ansvarig för förhandlingarna med saudierna i denna fråga. Jag själv skötte den delen som gällde naturgas.
Saudiarabien fick som tack för sitt tillmötesgående köpa delar till flygkomplex, system för radiodetektion, AWACS, som Saudiarabien gärna ville ha, men som fördömdes i USA och resten av världen.
3. Att sluta ge Sovjetunionen lån och tvinga dem till tidigarelagda ränteavbetalningar. Kommersiella bankledningar kallades till Vita huset och fick förklarat att det förutom vinster också finns nationella säkerhetsintressen, som man inte får opponera sig emot. Dessutom informerades det i hemlighet att Sovjetunionen snart kommer att få problem med sin valuta, vilket kan medföra att deras räntor kanske inte kan betalas.
4. Att förbjuda leveranser av teknologier mer avancerade än IBM 360, som lanserades i april 1964. Förbudet gällande leverans av mer avancerade teknologier och organiserades av Kommittén för exportkontroll.
Omstörtande verksamhet och sabotageverksamhet i allierade länder till Sovjetunionen:
5. Att via katolska kyrkan i Polen organisera fientlig verksamhet samt att ge hemligt finansiellt och politiskt stöd samt underrättelser till fackföreningsrörelsen Solidaritet. Ändamålet var att försvaga sovjetmakten i Polen och att stödja oppositionen i centrum av det socialistiska systemet.
Schweitzer skrev:
President Reagan pratade med rådgivarna, inte bara om Solidaritet, utan också om att dödförklara Jaltakonferensens beslut, som efter andra världskriget innebar att Europa delades upp. Reagan hade ingen tid för att diskutera Jaltakonferensen, men tyckte den var orättvis. Så det hemliga stödet till Solidaritet var ett av sätten att förändra situationen.
6. Att öka det militära stödet för Mujaheddin i Afganistan. Under Reagan ökade Washington leveranserna av vapen betydligt och vapen som skulle kunna ge maximal skada hos de sovjetiska trupperna, bl.a. Stingers, levererade satellitinformation och lockade genom samarbetet med Mujaheddin andra länder från Kina till Sverige. Målet var att via Mujaheddin sprida kriget in på Sovjetunionens territorium.
Militära och politiska åtgärder:
7. Kapprustningen: inte bara en drastisk ökning av kostnaden för upprustning utan också teknologiska genombrott. Målet var att tvinga fram ökade kostnader för Sovjetunionens försvar. Samtidigt när budgetinkomsterna minskade, beskrivet tidigare, och därmed genomföra psykologisk krigföring mot Sovjetunionen. Bl.a. det strategiska ”Stjärnornas krig”, vilket förklarades klart 23 mars 1983, trots att det tekniska förverkligandet var helt omöjligt. Avsikten var att använda det som ett psykologiskt vapen.
8. Utplacering av den ballistiska robotarna ”Pershing” samt missiler i Europa. Enligt Robinson kunde man därmed minska attacktiden för sina robotar till sex minuter, vilket blev till ett stort problem för Moskva.
Ideologisk och psykologisk krigsföring:
9. ”Ondskans imperium”: permanenta attacker av ideologisk karaktär på den internationella marknaden, i etern ”Voice of America”, genom olika samhällsorganisationer och andra resurser i USA:s och dess allierades propagandamaskin.
10. Mångfaldig plan för psykologisk krigsföring med syfte att sprida skräck och osäkerhet i den sovjetiska ledningen. Reagans plan utarbetades och förverkligades under stort hemlighetsmakeri.
Enligt Robinson kände endast 12-13 personer till planen i USA. Om en tjänsteman behövdes gavs minimal information. Endast detta fåtal kände till planen i sin helhet. Inte ens vicepresident George Bush var insatt i planen. Reagans närmaste rådgivare tyckte nämligen att hans familjs oljeintressen kunde inverka negativt i den del av planen som gällde att minska oljepriset, att han kunde vara emot.
Nationella Säkerhetsrådets rådgivare William Clarke berättade i en intervju av Schweitzer:
Några få av dessa diskuterades på ett kabinettmöte och presidenten tog beslut i närvaro av två, tre rådgivare.
T.ex. fick statssekreterare George Schultz information om stjärnornas krig endast några timmar innan det publicerades. Det att USA gav hemlig hjälp till polska Solidaritet var känt för endast några medlemmar i Nationella säkerhetsrådet. Beslutet att stödja Mujaheddin och därmed föra kriget in på Sovjetunionens territorium, diskuterades aldrig med några kabinettmedlemmar utan endast med Clarke och Casey, för att sedan beslutas.
Robinson skriver:
I en sådan atmosfär arbetade vi, en liten grupp människor, som hade äran att vara informerade och fick deltaga i strategin att förstöra Sovjetunionen ekonomiskt och finansiellt.
En av strategins viktigaste punkter var enligt Reagan att tvinga européerna att följa planen. Enligt Washington hade Västeuropa alldeles för bra handel med Sovjetunionen, ”i stället för att bry sig om sin egen säkerhet”. Reagans administration krävde av européerna att de skulle avstå från byggandet av gasledningen, som skulle skapa tiotusentals arbetstillfällen i Europa under en tid då arbetslösheten var mycket stor. Att avstå från sovjetisk gas för att i stället satsa resurser på norsk utvinning för att sedan köpa mycket dyrare norsk gas. När fem europeiska företag ändå fortsatte att leverera utrustning för den sovjetiska gastvinningen, stängdes deras tillgång till den amerikanska marknaden av snabbt under våren 1982. ”Låt dem välja om de vill arbeta med Sovjetunionen eller oss”.
Robinson skriver:
När Reagan i Tyskland pratade med kansler Schmidt för att bearbeta honom att följa den amerikanska linjen, tittade Schmidt hela tiden ut i trädgården genom fönstret. Han ignorerade demonstrativt Reagan. Han ville visa sitt ointresse för honom. När Reagan återvände till Washington kände han sig besviken över att ha behandlats så respektlöst, vilket blev ett misstag (för Schmidt).
Reagan var arg och den 18 juni 1982 samlade han Nationella säkerhetsrådet till ett möte. Denna dag kallas sedan dess för ”Svarta fredagen” i Europa. Västeuropeiska allierade utsattes denna dag för så starka sanktioner att till och med Reagan-vännen Margreth Tatcher blev upprörd. Ledarna för de största västeuropeiska länderna framförde sina protester, där de sa att de inte tänker följa den nya ”nya ordningen”.
Robinson bedömmer sanktionerna mot de europeiska företagen:
Detta innebär i praktiken att USA:s lagar tillämpas i Europa, som att Europa var ett extra amerikanskt territorium. Detta begrepp ”extrateritoriell” upprör än idag många européer, för att inte nämna hur det var då.
Mot sanktionerna talade statssekreterare Alexander Haig och fick för detta betala med sitt jobb. I stället för Haig kom den mer tillmötesgående George Schultz, som kände till orsaken varför hans föregångare hade fått sparken.
Notera: När Reagan med Säkerhetsrådets medlemmar 1982 förberedde strategin mot Sovjetunionen, hade de inte räknat med att Sovjetunionen skulle falla. Även de som drömde att så skulle bli fallet, tvivlade på att det skulle vara möjligt. Sovjetunionen skulle existera under många generationer också i framtiden. Men Reagans medarbetare, högkvalificerade specialister, aggressiva och kompromisslösa motståndare till Sovjetunionen, gjorde allt för att förverkliga strategin. De hade de svaga punkterna under mycket bra kontroll och satte in hårda attacker mot dem. Strategins upphovsmän räknade med att sanktionerna skulle ge resultat inom 5-10 år. Och allt förverkligades enligt deras optimistiska scenario i december 1991, två dagar innan Gorbatjov förklarade Sovjetunionens fall, berättade han om ett underskott på 96 miljarder dollar.
Robinson skriver:
Ärligt talat när vi började sätta käppar i hjulet för den sovjetiska ekonomin och hälla sand i dess maskineri, så blev det helt bortom mänsklig förmåga att styra detta land.
Nu 30 år efter Reagans strategi, att kväva Sovjetunionen började arbetas fram, har Barack Obamas administration, vad man kan se, förberett en liknande plan, men den här gången mot Ryssland. Vi ska se vilka strategins punkter är.
Ekonomiska och finansiella åtgärder är redan förverkligade. Motståndet mot byggnationen av gasledningen ”South Stream” genomförs med maximal aktivitet. Man har förbjudit leveranser som behövs för djuphavsborrning i Arktis, liknande förbudet att borra i områden med permafrost. Samtidigt utsätter man Europa för maximal utpressning, för att de ska avstå från sina egna intressen och följa de amerikanska sanktionerna. Man genomför också utpressning mot andra länder, bl.a. de latinamerikanska, som vill ersätta den europeiska exporten till Ryssland, efter att man svarat på sanktioner man själv drabbats av.
Förstörelseverksamhet i allierade länder ser ut så här: Om Washington 1982 attackerade Sovjetunionen via Polen, så går den verksamheten 2013 via Ukraina. Attacklinjen har kommit betydligt närmare Rysslands gränser. Själva attackerna utförs inte med flygblad och demonstrationer utan med militära metoder.
De militära metoderna är nämligen följande: utplacering av amerikanskt prosystem i Europa, med rötter från Reagans stjärnornas krig. Ideologiskt och psykologiskt krig. Istället för ”ondskans imperium” börjar man anklaga Ryssland för fascism och dessa anklagelser kommer att bli allt högre och högre.
Och detta är bara det som vi öppet kan ta del av idag. Obamas strategi kan antas vara minst lika hemlig som Ronald Reagans, som ju blev känd först många år efter att den genomförts.
Och en mycket viktig fråga till: Vem är det som idag utarbetar och förverkligar strategin mot Ryssland? Dagens CIA-direktör John Brennan, var chef för befattningen i Saudiarabien och har därför alla nödvändiga kontakter och instrument för att arbeta med saudierna. Och hans resa till Ukraina visar att han är medlem av denna grupp. Vem mer? Det är en mycket komplicerad fråga, men man kan i alla fall säga att Steven Cohen medgav, under en intervju nyligen, att trots att han följt politiken i Sovjetunionen-Ryssland under 40 år, inte kan säga vem som ligger bakom de amerikanska besluten i Ukraina.
Det är emellertid helt klart att dagens mål för attackerna mot Ryssland, skiljer sig från de förra målet, Sovjetunionen, men denna skillnad är, måste jag tillstå, inte till Rysslands gagn. Sovjetunionenens etablissemang under andra halvan av 1980-talet med namn som Jakolev, Eduardnase, Gorbatjov ser ut som riktiga patrioter i jämförelse med dagens ryska etablissemang med kontakter bland oligarker.
En mycket viktigt psykologisk synpunkt: om amerikanska strateger under 1980-talet inte var säkra på att de skulle kunna förstöra Sovjetunionen, så vet dagens Washington att det är möjligt att förstöra ett stort land, och de har redan utprovade verktyg för att fullfölja denna uppgift. De har aktivit och ostraffat hållit på i över 20 år. Idag tror de att det är möjligt att förverkliga denna uppgift att försvaga och splittra Ryssland.
Så vilka chanser har Ryssland att överleva den här gången? Helt klart skulle detta kräva stor kompetens och politisk vilja, sådan som Ryssland aldrig visat i sin moderna historia.
Det första steget som man måste ta är att hitta de svaga punkterna i det ryska systemet, på samma sätt som man ser dem i Washington, samt avslöja de instrument som amerikanerna har för att slå mot dessa punkter. Från Rysslands sida måste man förbereda åtgärder som kan slå mot de amerikanska planerna och som sedan borde riktas mot USA självt. Sedan är det viktigt att finna vem som är allierade med försvaret och vilka som inte är det. Detta är bara början på arbetet med att slå mot Washingtons plan att förstöra Ryssland, den mest angelägna uppgiften i dagens Ryssland.
Lämna ett svar