Putins varaktiga stat


Förmågan att höra och förstå folket, se hela vägen genom djupet och att agera i enlighet därmed – det är den unika och viktigaste meriten i Putins stat. I denna artikel publicerad i Nezavisimaja Gazeta i februari i år redogör den tidigare vice premiärministern och presidentrådgivaren, ideologen och tänkaren Vladislav Surkov för framgångarna med den nya ryska staten under Vladimir Putins ledning. Artikeln har blivit mycket uppmärksammad i Ryssland och internationellt. Här har vi en svensk översättning.

“Det ser bara ut som vi har ett val”. Dessa ord är enastående i sitt djup och sin djärvhet. De yttrades för ett och ett halvt decennium sedan och idag har de blivit bortglömda och citeras inte. Men enligt psykologins lagar påverkas vi ofta mer av det vi inte kommer ihåg än av vad vi minns. Och dessa ord, tagna långt utanför det sammanhang i vilka de först yttrades, har som ett resultat blivit det första axiomet för den nya ryska staten, på vilket alla teorier och nutida politik bygger.

Illusionen av att det finns en valmöjlighet är den viktigaste av alla illusioner, det viktigaste tricket i den västerländska livsstilen i allmänhet och i västs demokrati i synnerhet, vilken under lång tid varit mer knutna till P. T. Barums idéer än de hos Kleisthenes. Avståndstagandet från denna illusion till förmånen av förutbestämbarhetens realism har fått vårt samhälle att först reflektera över sin egen speciella, suveräna version av demokratisk utveckling och sedan lett till en fullständig förlust av intresset att diskutera ämnet hur demokrati ska vara och också om den ska finnas överhuvudtaget.

Detta öppnade vägen för en fri konstruktion av staten, styrd inte av importerade chimärer utan av logiken i historiska processer. Den omöjliga, onaturliga och kontra-historiska upplösningen av Ryssland var, om än sent, slutgiltigt stoppad. Efter att Ryska staten föll från nivån av Sovjetunionen till nivån av Ryska Federationen, stoppades Rysslands sönderfall, det började återhämta sig och återvände till sitt naturliga och enda möjliga tillstånd: det som en stor och växande statsgemenskap; den betydelsefulla roll som vårt land har i världshistorien tillåter oss inte att lämna världsarenan eller att vi ska fortsätta sitta tysta, lovar oss inte lugn och ro och förutbestämmer den svåra naturen av vår statsbildning

Och nu fortsätter den ryska staten, som en ny statsbildning som aldrig tidigare har existerat här. Den utformades huvudsakligen under mitten av 2000-talet och har så här långt studerats i ganska liten utsträckning, men dess unikum och livskraft är nu tydliga. Stresstestet, som den har klarat av och passerar, visar att just denna specifika, organiskt erhållna modell av politisk funktion kommer att vara ett effektivt medel för överlevnad och resning av den ryska nationen, inte bara för de kommande åren utan för decennier och alldeles troligen för hela nästa århundrade.

På detta sätt har den ryska historien känt fyra statsmodeller, vilka kan namnges efter deras skapare: Ivan III:s styre (Storhertigdömet/Riket av Moskva och hela Ryssland, 1400-1600-talen); Peter den Stores styre (Ryska kejsardömet, 1700-1800-talen); Lenins styre (Sovjetunionen 1900-talet); och Putins styre (Ryska Federationen 2000-talet). Skapade av människor som har, för att använda en term av Lev Gumilev, “långsiktig viljekraft”. En efter en reparerade dessa storskaliga politiska system sig själva, anpassade sig efter omständigheterna längs vägen och banade vägen för den obevekliga uppgången av den ryska världen.

Putins storskaliga system är nu på uppgång och gör sig redo för ett långt, svårt och intressant arbete. Dess fulla engagemang som maktorgan ligger fortfarande långt fram och för många år framåt kommer Ryssland att styras av Putin, precis som samtidens Frankrike fortfarande kallar sig de Gaulles Femte Republik, Turkiet (även om det just nu leds av anti-Kemalister) fortfarande lutar sig mot Atatürks ideologi “Sex Pilar” och USA som fortfarande appellerar till bilderna och värdena hos sina halv-legendariska “grund-fäder”.

Vad som är nödvändigt är en beskrivning och genomgång för att förstå Putins maktsystem och hela komplexet av idéer och dimensioner som Putinism, som framtidens ideologi innebär, just framtidens ideologi eftersom dagens Putin knappast kan kallas putinist, precis som t.ex. Karl Marx inte var marxist och vi kan inte vara säkra på att han hade gått med på att kallas en sådan om han insett vad det inneburit. Vi behöver denna förklaring för alla som inte är Putin men som vill vara som honom – och ha möjligheten att använda hans metoder och tillvägagångssätt under kommande tider.

Denna beskrivning ska inte tas som en duell i propaganda – vi gentemot dem – utan i en ton som uppfattas måttligt kättersk av både ryska och antiryska officiella profiler. Ett sådant språk kan göras acceptabelt för en tillräckligt bred folkmassa, vilket är precis vad som behövs, eftersom det politiska system som utvecklats i Ryssland är redo att tjäna inte bara framtida inrikesbehov utan tydligen också har en signifikant potential att gå på export. Efterfrågan på den eller specifika delar av den finns redan, erfarenhet studeras och används delvis redan och kopieras av både sittande makthavare och oppositionsgrupper i många länder.

Utländska politiker anklagar Ryssland för att blanda sig i val och folkomröstningar överallt på planeten. Men i verkligheten är situationen allvarligare: Ryssland påverkar deras hjärnor och de vet inte vad de ska göra med sitt förändrade medvetande. Efter det katastrofala 1990-talet, efter att Ryssland gjort sig av med alla lånade ideologier, började det generera egna idéer och slå tillbaka mot Väst. Allt oftare har europeiska och amerikanska experter haft fel i sina förutsägelser. De är förvånade och upprörda över väljarnas paranormala preferenser. I sin förvirring har de slagit larm om ett utbrott av populism. De kan kalla det så, om de saknar beskrivande ord.

Under tiden är det lätt att förstå utlänningars intresse för den ryska politiska algoritmen: det finns inga profeter i deras länder, utan allt som händer dem i dag är förutsagt i Ryssland sedan länge.

När alla fortfarande var förälskade i globalisering och gjorde väsen av en platt värld utan gränser, påminde Moskva tydligt dem om att suveränitet och nationella intressen är viktiga. Då anklagade många oss för att vara naiva som höll fast vid gamla saker som för länge sedan blivit omoderna. De läxade upp oss om att det är småaktigt att hålla fast vid värderingar från 1800-talet och att vi djärvt skulle gå in i 2000-talet där det tydligen inte skulle finnas några suveräna stater eller medborgare. Emellertid har det visat sig att 2000-talet har blivit som vi sa. Brittiska Brexit, amerikanska #Great Again, invandrarfientlighet i Europa är bara ett litet urval från den långa listan av allestädes närvarande manifestationer av de-globalisering, re-suveränisering och nationalism.

När det överallt lovordades att Internet var ett okränkbart territorium med obegränsad frihet där alla har rätt att vara den man är och alla är likvärdiga, så var det just från Ryssland det kom en nykter fråga till den zomberade mänskligheten: “Vem är vi i nätet – spindlar eller flugor? Och nu försöker alla, också det mest frihetsälskande byråkratier, reda ut nätet och anklagar Facebook för att hysa utländska främlingar. Det en gång fria virtuella utrymmet som marknadsförts som himmelriket på jorden, har begränsats och stängts ner av cyber-poliser och cyber-kriminella, cyber-arméer och cyber-spioner, cyber-terrorister och cyber-moralister.

När “hegemonens” hegemoni inte ifrågasattes av någon och drömmen om amerikansk dominans var nära att uppfyllas var det många som hallucinerade om slutet på historien med den slutgiltiga kommentaren att “folken håller tyst”. I denna tysthet uppenbarade sig Putins skarpa Münchental. Då lät det avvikande från det vanliga, men idag verkar innehållet självklart: ingen är nöjd med Amerika, inklusive amerikanerna själva.

Den tidigare ganska okända turkiska devisen derin devlet har blivit populär tack vare amerikanska medier. Översatt till engelska blir den “deep state” och har därefter plockats upp av ryska medier. Uttrycket står för ett hårt, absolut odemokratiskt nätverk av verkliga maktstrukturer gömda bakom pråliga demokratiska institutioner. Denna mekanism utövar sin makt genom våld, mutor och manipulation och förblir dold djupt under ytan av ett civilsamhälle som den manipulerar samtidigt som den mutar och förtrycker alla som hotar den.

Amerikanerna blev inte särskilt förvånade efter att ha funnit “deep state” mitt bland sig själva, eftersom de länge misstänkt att en sådan existerar. Om det finns ett “deep net” och ett “dark net”, så varför inte en “deep state” eller varför inte en “dark state? Från djupet och mörkret av denna icke-offentliga, oannonserade makt flyter det upp hägringar av demokrati specialtillverkade för masskonsumtion och som saluför en illusion av det fria valet, känslan av frihet och känslan av överlägsenhet o.s.v.

Misstro och avund, som demokratierna använder som en prioriterad källa för social energi, leder oundvikligen till skärpt kritik och ökad oro. Haters, troll och onda bots har bildat en majoritet som tvingat bort den en gång dominanta respekterade medelklassen, som en gång i tiden förmedlade en helt annan ton.

Ingen tror längre på offentliga politikers goda intentioner, man avundas dem och därför anser dem korrupta, sluga eller helt enkelt som skurkar. Populära politiska serier som “The Boss” och “The House of Cards” målar motsvarande skumma bild av etablissemangets dagliga liv.

En skurk får inte tillåtas att gå för långt av den enkla anledningen att han är en skurk. Men när det bara finns skurkar runt dig (förmodar vi), måste man använda skurkar för att hålla tillbaka andra skurkar. Som när man slår ut en kil med en annan kil, sparkar man ut en skurk med hjälp av en annan skurk. Det finns ett stort utbud av skurkar och vaga regler som är utformade så att resultatet av deras drabbning ska ge ett oavgjort resultat. Så här tas ett välgörande system av kontroller och balanser fram – en dynamisk jämvikt av skurkaktighet, en balans av girighet, en harmoni av knep. Men om någon glömmer att detta bara är ett spel och börjar bete sig disharmoniskt, kommer snabbt den ständigt vaksamma deep state till räddning och drar avfällingen djupt ner i det mörka djupet.

Det finns egentligen inget skrämmande i denna presenterade bild av västerländsk demokrati. Allt du behöver göra är att ändra perspektiv lite grann och det verkar inte alls så skrämmande. Men det lämnar en bitter eftersmak och det börjar snurra i huvudet på medborgarna i väst i spaningen efter nya modeller och andra sätt att vara. Och… man ser Ryssland.

Vårt system, och i princip allt som är vårt, är inte mer elegant, utan ärligare. Och även om frasen “mer ärlig” inte är synonym med “bättre” för alla, har ärlighet ändå sin charm.

Vår stat är inte uppdelad i en djup och en yttre del; den är byggd som en helhet med alla dess delar och manifestationer vända utåt. De mest brutala konstruktionerna är en del av fasaden, inte dolda av några arkitektoniska dekorationer. Byråkratin, även när den försöker luras, gör detta inte särskilt noggrant, eftersom den vet att ”alla ändå förstår allt.”

Den stora inre spänning som orsakas av behovet att hålla ihop detta enorma heterogena geografiska territorium och genom det ständiga deltagandet mitt i den geopolitiska kampen gör de militära och polisiära funktionerna till de viktigaste och mest avgörande för staten. Traditionellt är de inte undangömda utan tvärtom demonstreras de eftersom Ryssland aldrig styrdes av köpmän som anser att militära förehavanden har lägre status än kommersiella (nästa aldrig; undantagen var några få månader 1917 och några få år under 1990-talet). Det gäller även liberaler (affärsmännens medresenärer) vars budskap är att förneka allt som är det minsta polisiärt. Ingen skulle dekorera sanningen med illusioner, genom att varje stat måste vara redskap för både försvar och anfall.

Det finns ingen deep state i Ryssland – allt syns – men det finns den djupa nationen.

På den blanka ytan glittrar eliten, som århundrade efter århundrade (och det var de duktiga på) involverat folket i sina olika förehavanden, partikonferenser, krig, val, ekonomiska experiment. Den djupa nationen deltar i dessa åtaganden men förblir något avskild och lever ett helt annat liv nere i sitt eget djup. Två liv i nationen, ett på ytan och ett nere i djupet, ibland drar de åt olika håll, ibland åt samma, men de förenas aldrig.

Den sociolog är sällsynt som vågar uttala sig ifall den djupa nationen är det samma som dess befolkning och om en del av den, i så fall vilken. Under olika tider antogs det vara bönderna, proletariatet, icke-partimedlemmar, hipsters, regeringsanställda. Människor letade efter den och försökte engagera sig i den. De kallade den utövaren av Guds vilja, eller raka motsatsen. Ibland bestämde de sig för att den är fiktiv och inte existerar på riktigt och inledde galopperande reformer utan att titta tillbaka på den, men slog snabbt huvudet i den och tvingades medge att “någonting faktiskt existerar”. Mer än en gång tvingades den tillbaka av inre och utländska erövrare, men den kom alltid tillbaka.

Med sin gigantiska massa skapar den djupa nationen en enorm kraft av kulturell gravitation som förenar nationen och drar eliten ner mot jorden (till moderlandet) när den periodiskt försöker sväva över den på något slags kosmopolitiskt sätt.

Folklighet, vad som nu menas med det, är en föregångare till staten. Den förutbestämmer dess form, begränsar teoretikernas fantasier och tvingar utövarna att utföra vissa handlingar. Den fungerar som en kraftfull dragningskraft och alla politiska banor leder tillbaka till den. I Ryssland kan man utgå från vilken riktning som helst – konservatism, socialism, liberalism – men du kommer alltid att sluta med samma sak. Alltså det som nu finns.

Förmågan att höra och förstå folket, se hela vägen genom djupet och att agera i enlighet därmed – det är den unika och viktigaste meriten i Putins stat. Den är på samma våglängd som folket, och det betyder att den inte är föremål för destruktiv överbelastning från historiens strömningar. Detta gör den effektiv och långvarig.

I detta nya system är alla institutioner underordnade huvuduppgiften: förtroendebaserad kontakt och kommunikation av statschefen med medborgarna. Olika maktgrenar samlas i ledarens personlighet och anses vara värdefulla inte i sig själva utan endast i den utsträckning som de etablerar samverkan med honom. Förutom dem, fungerar också informella sätt att kommunicera utanför formella strukturer och elitgrupper. När dumhet, efterblivenhet eller korruption skapar störningar i kommunikationslinjerna med folket vidtas energiska åtgärder för att återställa hörbarheten.

De mångskiktade politiska institutionerna som Ryssland har anammat från väst kan ibland betraktas som delvis rituella och etablerade för att se ut ”som alla andra”, så att vår politiska kulturs särdrag inte skulle te sig iögonenfallande, irriterande och skrämmande för våra grannar. Det är som med finkläderna, tas på när du besöker andra, medan du klär dig hemma som man brukar göra hemma.

I huvudsak litar samhället endast på statschefen. Om det här har något att göra med ett obesegrat folks stolthet eller en önskan att få tillgång till sanningen eller något annat, är svårt att säga, men det är ett faktum, och det är inte ett nytt faktum. Det nya är att makten inte ignorerar det.

Det skulle vara en förenkling att förminska detta tema till det ofta citerade ”tron på den goda tsaren”. Den djupa nationen är inte alls naiv och anser definitivt inte mjukhet vara ett positivt drag hos en tsar. Närmare sanningen är att den tänker på en bra ledare på samma sätt som Einstein tänkte på Gud: sofistikerad men god.

Den ryska statens samtida modell börjar med förtroende och bygger på förtroende. Detta är dess främsta skillnad från den västerländska modellen, som odlar misstro och kritik. Och det här är källan till dess styrka.

Vår nya stat kommer att ha en lång och strålande historia i det här nya århundradet. Den kommer inte att bryta samman. Den kommer att agera på egen hand, vinna och behålla prisbelönta positioner i den geopolitiska kampens högsta liga. Förr eller senare kommer alla att vara tvungna att komma överens om detta – inklusive alla som för närvarande kräver att Ryssland ”ändrar sitt beteende”. Eftersom det bara ser ut som de har ett val.

,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.