Orsakerna till krisen i Ukraina och det strategiska målet med Rysslands politik


Den ryske politiske analytikern Sergej Karaganov hade igår en mycket intressant artikel återgiven i Izvestia, men först publicerad i ”Russia in Global affairs”, som jag här med hjälp av min fru översatt.

Sergei Karaganov är hedersordförande i presidiet för rådet om utrikes-och försvarspolitik och dekanus vid School of World Economics och världspolitik vid National Research University-Higher School of Economics. Om orsakerna till krisen i Ukraina och om vad som är det strategiska målet med Rysslands politik i en ny tid.

I Ryssland och i väst diskuterar man krisen kring Krim, Ukrainas kommande öde och sanktioner. Jag vågar påstå att detta är det minst viktiga och bara sekundära frågor. Det viktigaste är Moskvas allvarliga avsikter att ändra spelreglerna, som väst tvingade på dem under det senaste kvartsseklet.

Ryssland ville och kunde bli en del av väst, men väljer nu att avvisa dessa försök. På grund av sin geografi, historia och kultur hade Ryssland ett mycket bra läge för en sådan förändring, men kastas nu tillbaka till situationen under det kalla krigets dagar.

Förändringen startade redan 1990 med uppsvinget i Asien, men det skedde då i skuggan av den anti-kommunistiska revolutionen, vilket gav väst ett starkt ekonomiskt och moraliskt stöd för sitt agerande.

Jag ska avsluta mina teoretiska tankar och överväganden och presentera de faktorer som ledde till den nuvarande krisen. Den viktigaste anledningen är västs vägran de facto och de jure, att avsluta det kalla kriget, som för precis ett kvartssekel sedan avslutades. Väst har härefter systematiskt utökat sin zon av inflytande och kontroll, både militärpolitiskt och ekonomipolitiskt (d.v.s. utvidgningen av Nato respektive EU).

Man nonchalerade demonstrativt Rysslands intressen och protester och behandlade Ryssland som ett besegrat land. Ryssar betraktade sig däremot inte som besegrade. Ryssland blev intvingad i Versaillepolitiken med sammetshandskar, utan de hårda åtgärder, som drabbade Tyskland efter första världskriget, vilket var en mycket undanskymd plats i den rådande världsordningen.

Denna politik väckte oundvikligen ett slags ”Weimarsyndrom”, som när en stor nation blev berövad sin värdighet och sina intressen. Särskilt irriterade för den ryska politiska klassen var det systematiska lögnerna och hyckleriet när löften inte uppfylldes, och när idén om en global politik på områdena för kontroll och inflytande förklarades föråldrad och inte relevant för den nuvarande situationen.

Samtidigt utvidgande väst hela tiden denna sfär. Jag vet att många västerländska kollegor trodde eller inte ville tro på dessa ord. Men i Ryssland, och i resten av världen som lever efter andra regler, orsakade dessa ord antingen förlöjligande eller misstro. Moskva föreslog anslutning till västerländska strukturer, omstrukturering till EU-standard. Boris Jeltsin talade om det önskvärda av ett Nato-medlemskap. Denna fråga ställde också Vladimir Putin i början av sin regeringstid, utan framgång föreslog han ett radikalt närmande till EU. Varje gång fick man konsekvent negativa svar på de många förslagen (från Jeltsin till Medvedev) att ingå ett nytt fördrag om europeisk säkerhet eller för att skapa ett gemensamt och mänskligt område från Vancouver till Vladivostok, av ekonomi och energi – en storeuropeisk region. Om sådana arrangemang hade genomförts i praktiken hade de skapat ett nytt status quo och stoppat kampen för att utöka intressesfärerna.

En implementering av EU: s utvidgning till Ukraina behövdes för att bevisa för européerna själva och världen att deras projekt fortfarande är attraktivt och livskraftigt. Det fanns också mindre respektfulle skäl till EU:s offensiv i Ukraina. Några européer och krafterna bakom dem (jag ska inte nämna namn och länder för att begränsa denna diskussion) ville hämnas på Moskva, för att återgälda förluster i det förflutna, för att binda händerna och dra in Ryssland i en kris.

Man hade vilja att minska Rysslands utrikespolitiska framgångar som ökade tack vare en kombination av mästerlig diplomati och politisk vilja, vilket gav Ryssland möjlighet att spela en roll på den internationella arenan, ofta större än landets ekonomiska möjligheter medgav.

De som kallade sig segrare blev irriterade på att Moskva demonstrativt förkastade många av de senaste västerländska värderingarna och till och med hade en arrogant ledning av landet, ett land som nyss tiggde om allmosor och gärna ville vara bäst i klassen. Man ville helt enkelt straffa dem.

Det fanns till och med en vilja att förstöra det ryska euroasienprojektet, som bestod av en ganska vegetarisk tullunion och sedan återställa den eurasiska ekonomiska unionen i en ny, främst ekonomisk skepnad med det mesta av utrymmet i det ryska imperiet och Sovjetunionen och därmed också stärka dess konkurrenskraft och partners i världen och hindra en sönderdelning i ekonomiska block.

Samtidigt ville man framkalla lite av ”Weimarsyndromet” som den västerländska politiken framkallade hos majoriteten av den ryska eliten och befolkningen. Och de ryska regeringstjänstemän och experter som varnade för att ett försök att dra in Ukraina i den västliga kontrollzonen av inflytande, genom associeringsavtal med EU (d.v.s. Nato), dömer landets folk till fattigdom och uppoffringar, särskilt eftersom Rysslands motstånd i det här fallet skulle vara garanterad. Men man lyssnade inte på Ryssland och försökte pressa fram bara sin egen erfarenhet under de senaste decennierna, vilket gör ukrainare till kanonmat i den geopolitiska striden.

Jag upprepar att den grundläggande orsaken till krisen var det ofullständiga avslutandet av det kalla kriget, som i Europas hjärta håller geopolitiskt ”omtvistade” områden. Främst Ukraina och Moldavien men också länderna i Sydkaukasus. I Europa fanns ”ett öppet sår” som reagerade på varje infektion. I Ryssland betraktas, Ukraina, om än oberoende, vara en integrerad del av det ryska historiska området, vaggan av vår civilisation och statsbildning. En betydande del av den ukrainska befolkningen dras historiskt till Ryssland. Mer än tjugo år efter kollapsen av Sovjetunionen, har det fortfarande inte utvecklats någon enhetlig statsbildning i Ukraina. Bortom stölder och korruption, kunde de flesta ukrainare inte låta bli att irriteras av fattigdom och hopplöshet. Och när Europa vinkade åt dem, ville de tro att denna väg kunde vara möjlig, särskilt eftersom den ryska modellen och utvecklingsnivån lockade klart mindre.

Nästa härskare, Viktor Janukovitj, har fortsatt att spela samma kort som använts av alla sina föregångare: utpressning av Europa och Ryssland, i försök att få pengar i pro-rysk eller pro-europeisk riktning. Sist fick han mer än vad som föreslagits av Ryssland, och han ”kastades” ut ur den europeiska familjen.

Förolämpade och missnöjda medborgare gick då till Majdan. De fick sällskap av utbildade militanta aktivister. Resten är känt. Dödläget slutade i ett blodbad. Ukraina föll in i en djupare okontrollerbarhet och ekonomisk kollaps. Bortsett från detta ”öppna sår” i Europas mitt, är den största orsaken till krisen i Ukraina, den hopplöshet som alla ukrainare känner. Européerna är tydligen inte kapabla att lämna sina existerande ideologiska och institutionella ramar för att komma ur den djupa krisen av sitt europeiska projekt. Krisen har fått ett lite annorlunda uttryck i USA, men är tydlig också där.

Ryssland kan sex år efter utgången av återhämtningsperioden varken formulera en utvecklingsstrategi eller några nationella mål. Det blev tydligt att landets utveckling är hotad på grund av den nuvarande byråkratin, korruptionen, elitsplittringen, antipatriotismen och minskande kvaliteten på det mänskliga kapitalet. Med detta vill jag säga att alla som är inblandade i den ukrainska krisen, d.v.s. EU, USA och Ryssland, medvetet eller omedvetet ville ha en yttre fiende att skjuta på.

Under hela 2012-2013, blev den västerländska propagandan mer negativ och total och blev kulmen på de senaste 20 årens retorik. Toppen nåddes under OS. Jag tror, och många andra, mycket mer officiella observatörer, fick en tydlig bild av vad som var på gång. Väst förberedde sig åter för en ny omgång av politiken att hålla tillbaka Ryssland enligt det kalla krigets principer. Och Ryssland har faktiskt ingenting att förlora på denna situation. Jag utesluter inte att denna slutsats speglar den traditionella ryska reaktionen mot yttre hot. Ryssland är förberett. De mellanliggande resultaten har varit goda. Krim återslöts mästerligt. Initiativförmågan behölls. Den nya ledningen, som fick sin makt genom en kupp, erkänns inte. Ryssland avger en möjlighet att inte erkänna kommande val, om de (vilket är högst troligt) kommer att hållas under laglöshet och väpnat hot från extremisthögern. Möjligheten att skicka väpnade styrkor utesluts inte, uppbackat av parlamentsbeslut, i händelse av att blodigt våld kommer att brukas.

Moskva verkar inte backa denna gång, förrän man uppnått sitt mål. Bland målen för Ryssland, hoppas och tror jag, är inte bara att förena sig med Krim eller med andra områden, som stödjer maktens legitimitet. Det huvudsakliga målet är att slutföra det oavslutade kalla kriget, som väst de facto fortsatt att föra. Och optimalt även att få till ett fredsavtal på fördelaktiga villkor. Minimumkravet i ett sådant är att skapa förutsättningar som gör det omöjligt eller oöverkomligt dyrt för väst att ytterligare ensidigt utöka sitt inflytande och kontroll österut i de regioner, som Moskva anser livsviktiga för sin säkerhet. I Moskvas mål ingår också att bevara så mycket som möjligt av ett federativt Ukraina (utan Krim). Bara en sådan en sådan lösning skulle bevara den formella integrerade staten Ukraina med dess språkliga, kulturella och ekonomiska skillnader, egentligen utan att någonsin ha existerat som en verklig statsbildning.

Jag är inte säker på att den ukrainska staten kommer att överleva, ens i sin nuvarande, något stympade form utan Krim, eftersom det styrs av en olämplig och oansvarig elit, som i det närmaste inte ser ut att bli utbytt, att döma av favoriterna i det kommande presidentvalet. Men splittringen, särskilt om denna blir våldsinriktad, medför risker och kostnader oöverkomliga för alla ukrainare, ryssar och andra européer, eftersom det i Ukraina finns 15 kärnkraftverk, många farliga industrier, sårbara och oerhört slitna fabriker.

Bland målen i Moskva, för den ukrainska krisen, finns en önskan att vända de yttre hoten mot ett säkerställande av villkor som ger förutsättningar för tuffa reformer, bland annat i kampen mot byråkratin, offshore-aristokratin, att väcka alla antiliberala och liberala eliter, de som under senare år inte lyckats erbjuda ett livskraftigt program för sitt lands utveckling.

En del av den ryska eliten har sannolikt en ultimat plan, en återförening, i en eller annan form, med större delen av Ukraina. Jag tror att det är orealistiskt och skulle bli alldeles för dyrt, åtminstone inte förrän Ryssland har blivit ett rikt, attraktivt och effektivt statssamhälle, som en majoritet av befolkningen i Ukraina skulle vilja ansluta sig till. Än så länge tycker jag det räcker med Krim, att avsluta det kalla kriget i Europa och slutligen inleda en ny omgång av reformer, inbegripet avreglering av stöd för små och medelstora företag, bilda oberoende domstolar för effektivt skydd av privat egendom, hårda tag mot korruptionen, investeringar i utbildning och ungdomen, insatser att förbättra kvaliteten på humankapitalet i nationen, vilket ju är avgörande för konkurrenskraften för länder och samhällen i världen.

Bara ett sådant scenario skulle vara effektivt för att bevara uppsvinget man fick av att inkludera Krim, behålla legitimiteten av den ryska ledningen och göra retoriken instrumentellt användbar för behovet att motverka de ”fientliga krafterna i väst.” Detta scenario skulle hjälpa Ryssland i det rådande läget i östra och sydöstra Ukraina och i de semi-autonoma områdena i väster, men det kommer att vara möjligt endast om och när Moskva och Berlin, Ryssland och EU förstår det absurda och kontraproduktiva i nollsummespelets kamp och slutar att ensidigt dra in Kiev i sin inflytelsezon och istället tillsammans arbetar för att rädda Ukraina och göra det till ett instrument för enighet istället för konflikt. Detta är humanitär mission. En elit av länder, för vilka man kämpade, förlorar därmed möjligheten, att spela på motsättningarna mellan Ryssland och väst, istället för att råna och förnedra deras folk. Då måste man äntligen ta itu med utvecklingen.

Än så länge är det naturligtvis lite naivt, mot bakgrund av de ömsesidiga övergreppen och hoten mot mina drömmar om EU, avslutandet av det kalla kriget, att lägga grunden för ett enande av mjuka och tekniska styrkor och resurser i Europa, hård makt och Ryssland. Även objektivt och rationellt sett, är denna integration intressant för Ryssland och kommer att förhindra landets isolering från sitt ursprung i den europeiska civilisationen.

Denna konstellation är också intressant för den Europeiska Unionen, som inte själv är i stånd att bryta och komma ur sin inre kris utan nya utrikespolitiska mål och skulle omvandla EU till en tredje spelare i världsekonomin jämte Kina och USA, vilket skulle göra världsläget mycket stabilare.

Kanske kan den ukrainska omskakningen vara en väckarklocka. Den är långt ifrån avslutad och kommer nästan oundvikligen medföra nya dramatiska vändningar. Det är tydligt att för överskådlig tid kommer Rysslands förhoppningar om att ansluta sig till väst vara grusade. Men samtidigt har man ännu inte gjort ett val till förmån för anti-väst eller mot Europa. Och det viktigaste. Det kommer inte att vara en internationell utan rent rysk dramatik, kanske till och med tragedi, om krisen i relationerna med väst, till del orsakad Moskva med oviljan att anpassa sig, medvetet inte leder till allvarliga reformer och därmed påskyndar utvecklingen, vilket ger nya möjligheter till landet och människorna, eller om den vurm som började distrahera från Krim, inte lockar bort blicken från en ekonomisk vändning mot Asien genom nyutveckling av Sibirien och Fjärran Östern. Landet kommer då inte att kunna reformera sig från krisen 2008-2009. Det skulle vara mycket tråkigt om vi inte utnyttjade den uppkomna ökningen av patriotiska känslor, legitimiteten och populariteten för regeringen.

, ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *