Georgienkonflikten


Även om min förra insändare i ämnet fick en lätt sarkastisk ingress av insändareredaktionen, ”Ett råd i all välmening: avgör själv vad som är rätt!”, som om Sydsvenskans läsare inte alltid skulle klara denna uppgift, samt mitt avslutande stycke borttaget utan någon kommentar, gör jag ett nytt försök att ge en motbild av den näst intill propagandistiska skildringen av Georgienkonflikten i bl.a. Sydsvenskan.

 

Den franske presidenten Nicolas Sarkozy är i Moskva för att följa upp den fredsöverenskommelse i sex punkter som han var med och undertecknade för några veckor sedan, när det gäller konflikten mellan Georgien och Ryssland. Skådespelet drar troligen redan under dagen vidare till Tbilisi och president Saakashvili. Man ska föra fram den s.k. europeiska bilden (läs amerikanska), att Ryssland, enligt denna överenskommelse, ska dra tillbaka sina trupper från Georgien. Saken är bara den att Ryssland redan har gjort detta! Enligt samma överenskommelse, tillåts Ryssland fortsatt ha fredsbevarande styrkor i landet, för att bromsa eventuella ytterligare georgiska aggressioner. Sina styrkor som man satte in för att mota bort de anfallande georgiska trupperna är redan återtagna. När den ryske presidenten Medvedev nu fick garantier av EU att ev. framtida georgiska aggressioner ska förhindras, går man också med på att dra undan sina fredsbevarande trupper, mot löftet att de ersätts av europeiska.

 

I detta sammanhang är det beklämmande att se den svenske utrikesministern stå och uttala sig i Rapport (19:30 8/9), om hur man ska skicka denna delegation för att hjälpa Georgien och tvinga Ryssland på reträtt. Har han inte lärt sig något sedan sina klavertramp i turerna kring de s.k. sovjetiska ubåtarna i svenska vatten på 1970- och 80-talen, som redan då borde renderat hans avgång? Och är det politiska minnet så kort bland också svenska journalister att man helt undviker kritiska frågor? Han vill att EU ska understödja Georgien och Saakashvili, som dödade över 1000 civila, bland dessa barn, kvinnor och åldringar, i sitt anfall på Sydossetien. Han är lika oförstående till att Ryssland, som enda utväg ser sig nödsakad att erkänna Sydossetien och Abchazien som fria stater, när de i själva verket fungerat som långtgående autonomier med egna parlament mm sedan många år. Hade Ryssland önskat annektera dessa territorier hade man inte utropat dem som stater! Varför gick det att göra i Kosovo men inte här? Snacka om dubbelmoral och dubbla standarder! När Georgien bevisats ha långtgående planer på att även ”rensa” i Abchazien, fanns ingen annan utväg, eftersom säkerhetsrådet i FN inte kunde enas om att göra någonting alls, när Ryssland tog upp den akuta situationen. Man hör samme Bildt inskränkt orera om de forna öststaternas rätt att ansluta sig till NATO och ser inte heller några problem att samma organisation tillåts placera ut missiler i Tjeckien och Polen – som försvar från ev. attacker från Nordkorea och Iran! Hur naiv får man vara? Hur skulle USA reagera om Ryssland skulle placera ut missiler, låt säga i Mexico eller skicka stora krigsfartyg med nödhjälp till Haiti, på samma sätt som nu amerikanerna skickar filtar och proviant till Batumi med örlogsfartyg? Då hade vi hört samma ensidiga press tala om oacceptabel rysk maktdemonstration. I stället ser vi nu bilder, tagna av ett team från oberoende och engelskspråkiga nyhetsstationen Russia Today, hur georgiska trupper massakrerat universitetet i Tshinvali i Sydossetien, publiceras av CNN med det falska budskapet att de visar hur ryska trupper bombat Gori i Georgien! Eller andra förvrängningar, som när en 20 minuter lång och saklig intervju av Vladimir Putin, kortas ner till oigenkännlighet av samma tv-bolag. Det finns fler exempel.

 

Vi européer måste inse att den amerikanska modellen, f.f.a. i republikansk tappning, som så blåögt fortsätter att dupera de flesta politiker och journalister här, går ut på att hota, söndra och splittra Ryssland, med en allt större risk för att Europa i framtiden kan bli ett nytt slagfält. I stället behövs ömsesidig respekt, dialog och önskan om ett intensivt och fruktsamt samarbete med Ryssland – precis det som man själva, allt för ofta för döva öron, försökt nå ut med att man önskar.

,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *