Hitorikern och författaren Oles Bosina mördades i förrgår på öppen gata i Kiev. Ett par dagar innan mötte parlamentsdeputerade Oleg Kalshnikov från Regionpartiet samma öde. Ytterligare tio i Ukraina mycket kända politiker, journalister, har den senaste tiden mött sitt öde i sannolikt arrangerade självmord eller i mord.
Vad har de gemensamt? De är alla öppet kritiska till det ukrainska inbördeskriget och såg att det inte var Ryssland som var agressor i konflikten i östra Ukraina. Två dagar före mordet på Oles Bosina lades uppgifter om hans person, boende mm ut på en hemlig lista över ”förrädare”, som borde lekvideras. Samma sak skedde med Oleg Kalashnikov. De styrande har inte vidtagit några allvarliga åtgärder för att gripa de skyldiga.
Inrikesminister Arsen Avakov är i Italien, hans vice Anton Gerashenko skyller allt på Ryssland, att det skulle vara en rysk provokation. I ukrainsk tv gjordes en tittarundersökning hur många som trodde så: 70% höll inte med. Dessutom har inrikesministern på sin Facebooksida publicerat listan över de som borde lekvideras! Nu har UPA, Ukrainska upprorsarmén, en högernationalistisk organisation, tagit på sig morden. Den ukrainska säkerhetstjänsten säger sig överhuvudtaget inte känna till UPA, och verkar inte särskilt intresserad att gå vidare med ärendet. Vid begravningen av Oles Bosina närvarade ingen enda ur den ukrainska makten. Raljerande kommentarer om de dödade, bl.a. från högerledaren Jarosh, hade skrämt bort ytterligare deltagare.
Dessa tragiska öden har ytterligare en gemensam nämnare. De har inte överhuvudtaget omnämnts i våra tidningar eller nyheter. Politiska mord i Europa som följs av tystnad och censur! De var ju ryssvänliga. Då är det tydligen legitimt med vilka illdåd som helst. Både statsminister Löfvén och utrikesminister Wallström har ju nyligen varit i Kiev och kramat om Banderasympatisörerna och fascistvännerna. Att deras kamrater inte bara förbjuder ryska journalister utan också mördar dem, kan ju verka jobbigt om det får större spridning bland allmänheten.
Att den ukrainska regeringen dessutom dagligen bryter den ingångna vapenvilan och direkt angriper och dödar civila i Donbas och Lugansk föregås också med tystnad här. Fullständig tabu att det minsta kritisera Kiev råder i vår förljugna press. Samma tystnad som fanns gentemot nazisternas förbrytelser under andra världskriget.
Liknande censur drabbade den världsberömda pianisten Valentina Lisitsa i veckan när hon skulle delta i en pianokonsert i Toronto, Kanada. Hon är född i Kiev men är också amerikansk medborgare. Hon skriver på Internet om att hon inte håller med Kievmakten om det som sker i östra Ukraina, att hon vill ha fred, eller som hon själv uttryckte det: jag skriver om sanningen. För detta sparkades hon från sitt uppdrag i Kanada efter att först ha erbjudits en uppgörelse om att sjukskriva sig. Kanada, ett land som säger sig följa det fria ordets principer. Tystnaden och den antiryska propagandan fortsätter.
I veckan skulle den nya filmen Nr 44 börja visas i Ryssland, men den förbjöds, vilket däremot skrevs en del om i vår s.k. fria press. Filmen skildrar den ryska historien mycket kränkande och negativt, helt bortom historiska fakta. I filmen medverkar svensk kompositör och skådespelare. Nu har det via Edward Snowden avslöjats att hela filmprojektet är ett beställningsjobb från State Department i Washington. Via Congress for Cultural Freedom och ytterligare en mellanhand har CIA köpt och arrangerat hela projektet via Sony Pictures. Så fortsätter det dag för dag, vecka efter vecka. Den amerikanska propagandaapparaten är enorm.
Lämna ett svar